Soffbyte, utelek m.m

Älva somnade strax före middagen och var så klart pigg nu ikväll. De andra barnen somnade efter att vi tittat klart på Ice Age 4 medans Älva somnade nyss. Det positiva kanske är nu att hon inte vaknar runt kl. 6 som hon brukar göra 😉 

Idag har vi bytt soffor med allrummet på övervåningen. Ett jäkla kånkande och trixande då det är på håret att få upp/ner de största bitarna av sofforna. Vi blev nöjda med att ha tillbaka vår större hörnsoffa i vardagsrummet igen 🙂

Barnen har varit ute mest hela dagen. De har varit i lilla skogsdungen bakom huset och börjat snickra koja, de har gungat och spelat boll och de mindre barnen har haft kalas och gjort tårtor och bakverk av geggamoja 🙂

 

 
 
 
 
 
Det har varit fint väder men blåst mycket.  Jag längtar tills marken torkar så det inte är så lerigt som det är just nu. 

Selina, Alice, Oliver och Thor sover i husvagnen inatt. De tycker att det är jättemysigt och roligt att sova där 🙂 

 

 
Dagens Lilja ❤️

 

 
David med ”sin” älskade fjärrkontroll 🙂

Fasiken så stor han börjar bli!! Lilla bebisen som inte är en bebis längre utan en liten buspojke som springer runt ‚ù§Ô∏è 

Jag läste min vän Angelicas blogg och ett inlägg där hon hade skrivit om hur det var för henne att vara ett skilsmässobarn. Jag är ett skilsmässobarn och hennes inlägg fick mina tankar att vandra tillbaka till min barndom. 

Jag var 2 år när mina föräldrar skilde sig. Min bror var 3. Har i vuxen ålder fått veta att han som inte är värd att tituleras som pappa, han var visst otrogen. Jag kommer ihåg att vi var hos honom typ varannan helg. Tills han träffade sin nuvarande fru. Hon var så svartsjuk på mig och min bror. De bråkade alltid när vi skulle vara där över helgen. Oftast fick vi åka hem samma kväll vi hade kommit dit. Jag kommer ihåg hur jag längtade efter pappa. Tyvärr så var han en toffel som inte någonsin kunde sätta sina barn först. 

Jag var 14 år när vi flyttade till Sverige. Inte en enda gång efter flytten har min sk pappa ringt eller skickat kort på födelsedagarna eller jul. Han har ringt några gånger sen 1986. De gångerna är när farmor har velat prata med mig och sist ringde han och berättade att farmor hade gått bort.Thats it. Vilket engagemang. 

Jag har sen länge förlikat mig med den biten och tycker bara synd om karln. Så mycket som han har missat i sitt liv. Sorgligt.  

Min mamma har varit den bästa. Oavsett vilka bekymmer jag gett henne under uppväxten. Jag har dessutom haft den bästa bonuspappan man kan ha. 

Varför blir många skilsmässor såna att de som lider mest är barnen!? Barnen som är de som är minst skyldiga till någonting. När och varför slutar barnen att vara de viktigaste i hela världen för en förälder? 

Jag har så svårt att förstå det. Föräldrar skiljer sig. Av miljoner olika anledningar. Många blir väldigt osams och barnen i det hela glöms bort. De glöms bort när de borde stå i det absoluta fokus för båda föräldrarna 🙁 

Vad har ni för erfarenheter?  

Nu ska jag lägga locket på mina funderingar och sova sött 😉

Kram ❤️

  1. Marie skriver:

    Vi valde för ett år sedan att gå skilda vägar efter 22 år tillsammans. Mitt ex verkar ha tappat bort sig själv. Han säger att han vill att barnen ska vara hos honom, men han kan bara var fjärde vecka å allt för ofta kan han inte då heller. Varannan helg ska barnen vara hos honom men ofta planerar han in andra saker då så att de hamnar hos mig i allafall. Jag tänker mycket på vad jag säger till barnen men självklart blir de besvikna när han väljer bort dem för att göra saker som han tycker är viktigare. Han menar att barnen 13,15 år är vuxna å att han därför inte behöver vara hemma bara för att barnen är hos honom på helgen. Jag tycker att detta är väldigt tråkigt för barnen å jag hoppas att mitt ex hittar sig själv å blir den fina pappa igen som han en gång var.

  2. Oftast är det ju olyckligt i sånt här. Mina föräldrar var skilda, sen dog min pappa när jag var nio. På något vis tror jag det var värre för på grund av att han dog så tidigt i både sitt och mitt liv fick jag aldrig chansen att lära känna honom. Eller ens ifrågasätta sådant som idag satt spår i mitt liv.

    När jag blev gravid som nittonåring med sonens pappa, så var vi inte tillsammans. Vi löste det genom att fortsätta umgås för sonens skull. Jag fick massor med skit för det ”annorlunda” livet vi valde. Idag har jag en snart 12-åring här hemma som är trygg med två föräldrar som älskar honom, åker på semestrar ihop. Umgås och skrattar, äter middagar tillsammans och firar julen ihop. Jag har fått mycket frågor gällande saken, vad händer om vi träffar andra. Ja, vad händer då? Det vet ju bara framtiden, men jag tror vår vänskap och gemensamma kärlek för vår son gör att vi faktiskt kan klara att bete oss som vuxna så vår son får fortsätta älska båda sina föräldrar. Barn förtjänar att älska sina föräldrar, att inte bli någon som blir en puckelpist mellan en mamma och pappa som hatar varandra. För när föräldrar hatar så började ju barnet göra detsamma.

  3. Ebba skriver:

    Mina föräldrar skiljde sig när jag var 14 år. Har aldrig varit ett problem, å andra sidan har båda två kunnat hantera det & betett sig så normalt det bara gått. Ingen har talat illa om den andra till mig, de har båda tagit ansvar & jag bodde varannan vecka fram tills jag flyttade hemifrån i princip. Jul är väl den enda högtid som vi firar öht & då har pappa alltid varit välkommen till mamma (trots att hon är ihop med en ny, sen länge tillbaka nu) & vi firar som vanligt, förutom att mamma inte köper ngn julklapp till pappa o vice versa. Vi har kunnat käka middag ihop när jag fyllt år, tagit studenten osv.

    Så, jag vill bara flika in att det går att göra en skilsmässa till något som inte bara är traumatiskt och sorgligt – men det kräver ju såklart att båda två sköter det snyggt & att båda två tar sitt ansvar i situationen. Jag tror jag var tillräckligt gammal för att verkligen fatta att det är tusen ggr bättre att de går isär än lever ett kärlekslöst & bråkigt liv ihop för min skull och att jag fattade att det inte betydde att de inte älskade mig längre utan nästan tvärtom. Istället för att bråka med varandra kunde de ju vara två glada personer = bättre föräldrar till mig.

  4. Efter att jag separerade från mina dem barns pappa för några år sedan har han totalt struntat i dem. Det hemska är att jag torkat hand tårar när han under vårt äktenskap själv varit ledsen över sin egen pappa som struntat i honom -så gör han samma sak själv! Han ville att vi skulle kryssa enskild vårdnad för mig på ansökan om skilsmässa. En gång har han kommenterat detta o det var när han ringde och var arg på att jag fick underhållsstödet. ”Kan du inte sluta ta dessa pengar – det förstör mitt liv att måsta betala?!” Har inga problem att vara ensamstående för min egen skull men vill att mina barn ska ha en pappa. Känns som en sorg men inget jag kan påverka. Har försökt men han vägrar o säger att eftersom jag ”egoistisk plockar underhållsstöd” så får jag stå för allt runt barnen. Han köper aldrig något åt dem o bjuder inte ens på en glass. Det är tragiskt men det mest tragiska är att mina barn saknar att ha en pappa som älskar dom. Den sorgen får vi leva med. Men vi har mycket kärlek i vår familj istället och de äldsta barnen visar hur mycket familjekärlek vi har gång på gång i olika sammanhang. En av de äldsta sa häromdagen att han beundrar mig som aldrig sagt ett ont ord om deras pappa till dom. De har själva upptäckt det märkliga i hans egoistiska och absolut oförlåtliga beteendet han har. Jag anser att svika sina barn är det absolut värsta brott man kan begå – helt ostraffat. Jag hatar honom lika mycket som jag en gång älskade honom. Inte för att han straffar mig utan för att han gör de barn jag älskar mer än allt så illa.

    1. ”Fem barn” inte ”dem barn ” ..

  5. Annika skriver:

    Hej
    För tre år sedan separerade jag och barnens pappa. Vi har tre barn tillsammans och både de och jag tog det hela väldigt hårt. Trots att det var jag som blev lämnad och kände mig sviken, arg, ledsen har jag hela tiden haft ett mål och det är att vi skulle kunna träffas och prata med varandra som vuxna människor. Framförallt för barnens skull men även för oss själva. Trots att jag inte ställde till scener, bråkade eller var otrevlig gick han från att vara empatisk, trevlig och helt ”normal” till att bli fullkomligt knäpp. Alla samtal skulle sluta med bråk, han vägrade svara på telsamtal, blockerade mig på sin mobil så jag inte fick prata med barnen på hans vecka, de gånger vi träffades var han otroligt hotfull och jag trodde tom att han skulle slå till mig en gång. Trots hans fula beteende, trots alla hans ord har jag stått fast vid mitt mål.
    Jag har varit ärlig mot barnen, dock förmildrat hans sätt. Jag har aldrig pratat skit om honom. Jag har bara hoppats att vi en dag skulle kunna vara vänner och kunna fokusera på de viktigaste i våra liv. Barnen som står där mittemellan. Barnen som vi alltid kommer vara föräldrar åt. Barnen som ska ha rätt till båda, aldrig tvingas välja mellan den ena eller andra. Vi som vuxna måste ta ett steg tillbaka och låta våra barn och deras känslor komma först.
    Nu tre år senare ser jag ett ljus. Kvinnan som han lämnade sin familj för är inte med i bilden längre.
    Han skrev ett långt brev där han bad om ursäkt för allt dumt och elakt han sagt och gjort. Han tackade för att jag varit stark och velat behålla vår vänskap.
    Jag glömmer inte vad han gjort mot mig, vilket har gått ut över barnen, men jag väljer att ta emot hans ursäkt och förhoppningsvis gå ett steg fram mot min önskan. Att våra barn kan känna sig lugna, trygga, lyckliga även om mamma och pappa inte bor ihop. Att livet handlar om att ge och ta. Att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Att kärlek har olika nyanser. Att aldrig sluta tro och ge upp.
    Nu under en period har barnen bott hos mig hela tiden. Deras pappa har kommit hit och träffat dom, vi har fikat ihop och kunnat prata med varandra som vilka som helst. Det är så otroligt skönt att slippa gå och vara orolig på vad som ska hända härnäst, att slippa vara på sin vakt. Och så otroligt skönt att se lugnet i barnen. De längtar efter sin pappa och nästa vecka flyttar de till sitt nya boende. Varannan vecka bor de men denna gång ser de fram emot det. Det ska inte vara några problem att få ringa eller tom träffa sin andra förälder om ”mamma- eller pappalängtan” blir för stor. Nu håller jag bara tummarna att det kommer förbli så. Att våra barn är lyckliga trots skilda föräldrar.

    1. Britta skriver:

      En helt fantastisk historia,ett mäktig läsning.
      Du är en mycket klok kvinna,kram på Dig. <3

      1. Britta skriver:

        Gällde alltså Annikas berättelse!
        29 mars,2016. kl 1254

      1. Britta skriver:

        ..en mäktig läsning…bort med ett. 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..