Oron för sina barn

Slutar man någonsin att oroa sig för sina barn? Jag tror inte det. Jag kommer nog göra det tills jag är gammal och så gaggig att minnet inte längre hänger med 😀

Jag kommer ihåg när Kevin föddes. Mitt första barn. Jag hade ju lite vana eftersom Daniel bodde med oss och jag hade varit hans heltidsmamma från att han var knappt 2 år gammal men en bebis hade jag aldrig haft. Jag började oroa mig redan där på bb. Om typ allt. Jag vågade inte ge honom hans första bad – tänk om jag råkade göra illa honom? Han var ju så liten ( och hal i vattnet ). Peter fick bada Kevin och under första tiden göra massa annat som var skrämmande för mig. Lilla minsta snuva Kevin fick gjorde mig orolig. 

Jag växte dock sakta in i mamma till en bebis-rollen och vågade ta för mig trots min oro. Och var eftersom de andra barnen föddes blev allt bättre även om en viss oro alltid finns där. Jag har svårt med att se de göra illa sig. Är Peter hemma när något av barnen har slagit sig och blöder så får han ta första titten. Innanför min näthinna målas alltid upp det värsta scenariet. Men måste jag klara av det själv så gör jag det så klart. Med ångest under mitt lugna yta 😉 

När barnen blir större oroar man sig för andra saker. Hoppas de inte börjar supa för tidigt. Hoppas de inte hamnar i fel kompisgäng. Hur ska de klara av vuxenlivet med allt ansvar det innebär? 

Jag gjorde allt jag inte fick göra under tonåren. Började dricka i 13-års ålder. Snattade folköl till brorsans polare. Jag började jobba efter 9:an. Jag blev ihop med en kille när jag var nästan 16 år och bodde i stort sett hos honom/hans föräldrar i ett år tills jag gjorde slut. Efter det bodde jag hos en äldre kompis ( Emmelies mamma ) i över ett år och därefter i egen lägenhet. Jag försökte ta livet av mig två olika tillfällen som rop på hjälp för att jag mådde inte bra inom mig ( fick gå till bup men efter första besöket vägrade jag gå dit och det var det ). Jag var knappt 18 år när jag tillbringade de flesta helgerna i Stockholm på rockklubbar. Nattbussarna hem till Märsta var ingen rolig grej kan jag lova. Jag jobbade på veckorna och festade helgerna. 

Strax innan jag fyllde 19 åkte jag med en vän till London för att jobba som Au Pair. Det året ger mig delvis ångest och vissa saker har jag försökt radera ur mitt minne. Men samtidigt var mitt år i London en vändpunkt i mitt liv. Jag valde att se positivt på livet och lämna allt skit bakom mig. Jag valde livet! Kom hem, blev ihop med Peter och resten vet ni ju 😉 

Kevin går ut gymnasium snart. Hans vuxenliv ska börja på riktigt. Och jag oroar mig. Men det kommer garanterat att gå bra för honom ‚ù§Ô∏è 

Jag ser så mycket mitt unga jag i Linnea och oron är djup inom mig när hon har sina sämre perioder med depression. Men skillnaden är att hon får den hjälp hon behöver och hon tar emot hjälpen. Även hon är en vinnare och kommer att ta sig igenom tonårens tuffa period ‚ù§Ô∏è

Jag oroar mig allt från att lilla David ska ramla ner från soffan, att någon av de lite större ska cykla omkull och bryta ett ben, sjukdomar, att de möter en björn  när de är ute ( går en bjässe strax utanför Björklinge ), att någon blir överfallen till att Kevin festar och blir för full. 

Älskade barn ‚ù§Ô∏è Kan man låsa in de tro…bara tills de är säg 30+ 😀 

Det viktiga tror jag är dock att inte låta sin oro ta överhand! För då blir man för upptagen av att oroa sig och glömmer bort att njuta av barnen och livet. 

Det var kvällens funderingar 😉

 

 
Medans Älva och Lilja hade myspys i sängen…

 

 
Passade David på att tömma lådor i köket 😀 

Småttingarna är hostiga och sover oroligt. Jag ska lägga mig nu och håller tummarna att de inte vaknar alltför många gånger inatt.

Kram ❤️

  1. L skriver:

    Ja, först oroar man sig för plötslig spädbarnsdöd och liknande, sen fallolyckor och andra mindre skador, sen att dom ska bli nedslagna eller slå ner någon när dom är i tonåren och dricka sig redlösa, sen när dom får körkort är man livrädd att dom ska krocka och dö eller köra ihjäl någon annan och sen fortsätter det så i resten av livet. Antingen att dom gör sig själv illa eller att dom gör någon annan illa.
    Det är väl ändå tur att man oroar sig, för gör man det inte, då saknas garanterat något.

  2. Anna skriver:

    Jag funderar över hur jag nånsin ska kunna släppa iväg mina pojkar till skolan själv. Hur jag ska kunna släppa iväg dem till eventuellt en annan stad, om de väljer att plugga nån annanstans. Hur ska jag lära mig att släppa taget, att jag inte alltid kan vara hos dem och skydda dem? De är bara 5 och 2,5 år.. Har många års oro kvar, haha 😉

  3. Lotta skriver:

    Tack för att du så ärligt delar med dig. Vilken resa du har gjort och fortfarande gör. Jag tänker att de erfarenheter du har fått är enorm hjälp för dina tonåringar, du har själv haft det tufft och kan förmedla hopp och berätta hur du tänkte och kände. Den andra sidan av myntet oro är ju kärlek.

  4. Titt skriver:

    Man slutar aldrig oroa sig för barnen, min son är 35 och jag har två barnbarn Man oroar sig för dem alls och är det nåt som smärtar dem då vill man även kunna bära deras smärta. Men man ska inte ‘man måste ganska tidigt släppa och låta dem bli vuxna och ta sina egna stötar. Fast mycket smärtar ett modershjärta så får man bita ihop. För de klarar sig, det gör de

  5. Oron finns alltid,men man släpper lite åt gången, har haft samma tankar som dig men det har blivit bättre, och mamma är man hela livet, inte säkert att det skall gå illa i ungdomen , kan lika gärna hända nåt vid 30. tänker lite på det nu när man har 2 barn barn,en på 9 år och en på 7 år, klart att man tänker.men jag måste också få leva ut mitt liv. Vill bara säga att Du inte är ensam om dina tankar.

Lämna ett svar till Titt Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..