Dag för dag

Och så tystnade jag ett tag igen vilket inte var tanken alls. Åkte på en förkylning lagom när jag fick en efterlängtad barnledig ( de små barnen ) helg. Vila fick jag dock göra vare sig jag ville eller inte 😏 Det var en envis förkylning som satt i en vecka vilket var jobbigt då jag kunde inte träna.

Det är drygt ett år sedan jag var riktigt nere i depression och utmattning och sökte hjälp. Sedan dess har jag åkt en känslomässig berg och dalbana. Kämpat med att må bättre och det blev sakta bättre. Under hösten har utmattningen sakta blivit värre igen men depressionen var ändå under kontroll.

Jag har haft svårt att veta hur jag bäst ska hantera utmattningen men börjat sakta förstå vikten av att begränsa mig själv och lära säga nej. Men det har likförbannat varit svårt. Samtidigt känslan av att vara ensam med alla tankar och annat har varit jobbigt och sakta har depressionen krupit tillbaka igen och med det ångesten.

Just nu känns det nästan att vara tillbaka till utgångspunkten , en ond cirkel som jag inte hittar ut ur.

Jag försöker hitta små ljuspunkter i mörkret. Att orka ta mig till gymmet vilket är livsviktigt för mig just nu.

I måndags köpte jag fikabröd till barnen ❤️

Kevin kom och överraskade oss och hade med sig lite gott till mig 😍

Jag önskar att jag kunde känna att jag kan skriva mer om dimman i huvudet men är inte redo för det ännu. Eller prata om det. Men jag hittar inte de rätta orden ännu.

Jag får lite dåligt samvete över att det blir såna här inlägg men så är livet just nu och det är på sätt och vis skönt att skriva av sig lite då jag vet att det finns de av er som vet exakt hur det är.

Kram ❤️